Sedan 1999 har den 27 januari varit en dag då vi officiellt hedrar de människor som slaktades i förintelsen under 2:a världskriget.
Idag i kyrkan hade vi förmånen att få lyssna till en av de som överlevde Hitlers gaskammare, Jakob Ringart. Du kan höra hans tal här.
Han var 14 år när han blev placerad i ghettot i sin stad i Polen. Han berättar om vad han fick vara med om och vad han var tvungen att bevittna som litet barn. Att höra dessa överlevandes berättelser är verkligen hjärtskärande.
Detta hände för 70 år sedan i en civiliserad värld. Hur kan något sådant ske?
Ja propagandan och lögnerna spreds på ett effektivt sätt. Man lärde barnen från tidig ålder att allt var judarnas fel. Judarna liknades vid djur, kryp och ohyra.
Kan du föreställa dig att du blir spottade på, hatad och förföljd bara för att du föddes till ett visst släkte. Det är fruktansvärt!
Minnesdagen ska också hjälpa oss att fatta mod att se till att det aldrig händer igen. Och inte kan väl något liknande hända i vårt upplysta och civiliserade samhälle, eller? Det var ju det som hände i Tyskland, det kan hända igen om vi inte vågar ställa oss upp på barrikaderna och ta strid mot detta.
Idag hör man judar säga att de känner sig otrygga och upplever samma hat som under 2:a världskriget - och de bor i Sverige!? De blir hånade, folk skriker glåpord efter de och de vågar inte visa eller säga att de är judar.
Vi måste stå upp för alla människors lika värde, det är en grundläggande rättighet för alla människor. Man kan inte klassa ut en människa för att han eller hon är född i ett visst land eller till ett visst folkslag.
Hur ska vi då kunna hjälpa till. Jag tror att en viktig sak är kunskap. Låt oss själva skaffa kunskap om vad som faktiskt hände, förstå på vilket sätt detta hat kunde spira och hur dessa judar upplevde detta.
Kunskap hjälper oss att förstå och ger oss möjligheten att ta ställning.
Ta ställning mot antisemitism och antisionism.
söndag 23 januari 2011
måndag 17 januari 2011
13 år snart 14...
Under julhelgen så kopierade jag över vårat bröllop från VHS till DVD. Ja det är väl "gammalt" med VHS men det var det som gällde på den tiden....hihi.
I sommar är det 14 år sedan jag och Maria gifte oss. Det är fantastiskt roligt att vara gift. Det är en gåva att ha en person vid sin sida att dela glädje och sorg med, att uppleva saker tillsammans med.
Det var väldigt roligt att se alla tal och spex som våra vänner gjorde för oss. All den tid och kärlek de la ned för att göra vår dag så speciell.
Det här med äktenskap är något som förstås är instiftat av Gud i första hand och då även en sak som det är mycket strid omkring. Det är väldigt många äktenskap som splittras i dagens samhälle. Dessvärre är det många kristna familjer som går samma väg. Är det så det ska vara eller finns det möjlighet att rädda äktenskap som är på väg att brista.
Jag tror till 100% att det går att rädda äktenskap som är på väg att brista!
Äktenskapet är ett beslut. Man kan inte bygga sitt äktenskap på känslor för då är det mycket svårare att hålla ihop eftersom ens känslor alltid kan spela en ett spratt. Det är ju så att de "rosa molnen" som man glider fram på i början av sitt äktenskap är inte alltid där. Efter ett tag så går äktenskapet in i en annan fas, det blir mer av en vardag.
Det är då det gäller att man inte tar varandra för självklart och att man lyxar till vardagen. Och om man underhåller sitt äktenskap hela tiden med jämna mellanrum så behöver det inte vara megastora grejer som man gör utan det är den där lilla extra tanken eller handlingen som gör att lågan hålls vid liv.
En person sa en gång att: "Om mannen alltid sätter kvinnan i första rummet och gör allt för henne och kvinnan alltid sätter mannen i första rummet och gör allt för honom så har man reducerat problem väldigt mycket".
Ett annat citat som jag har tagit fasta på är från en predikant som sa: "Du ska inte ens ha ordet 'skilsmässa' i din vokabulär för då är det inte en möjlig utväg för dig utan man måste lösa problemen på något annat sätt".
Jag tror att idag ses tyvärr skilsmässa som ett alternativ. Man slutar kämpa och väljer att gå den vägen.
Bön är alltid bra! Speciellt i ett äktenskap och i en familj. Om två personer som är på väg att skiljas börjar be tillsammans så är det något som drar de mot varandra istället för att dras ifrån varandra.
The one´s that pray togheter - Stay togheter!
Sen tror jag också att det är viktigt att våga ta hjälp. Det är inte ett svaghetstecken att be om hjälp utan bevis på ett mod. Det finns personer och organisationer som är duktiga på att hjälpa till, ta den hjälpen!
Och om det har gått så långt att man har barn tillsammans så är det av största vikt att man verkligen gör allt för att hela sitt äktenskap för barnens skull. När det finns barn med i bilden är det alltid de som får lida mest, eftersom de faktiskt är helt oskyldiga.
Nedan finns länkar som kan vara till hjälp:
Levande familjer
Delad Glädje - dubbel glädje (bok)
Var välsignade!
I sommar är det 14 år sedan jag och Maria gifte oss. Det är fantastiskt roligt att vara gift. Det är en gåva att ha en person vid sin sida att dela glädje och sorg med, att uppleva saker tillsammans med.
Det var väldigt roligt att se alla tal och spex som våra vänner gjorde för oss. All den tid och kärlek de la ned för att göra vår dag så speciell.
Det här med äktenskap är något som förstås är instiftat av Gud i första hand och då även en sak som det är mycket strid omkring. Det är väldigt många äktenskap som splittras i dagens samhälle. Dessvärre är det många kristna familjer som går samma väg. Är det så det ska vara eller finns det möjlighet att rädda äktenskap som är på väg att brista.
Jag tror till 100% att det går att rädda äktenskap som är på väg att brista!
Äktenskapet är ett beslut. Man kan inte bygga sitt äktenskap på känslor för då är det mycket svårare att hålla ihop eftersom ens känslor alltid kan spela en ett spratt. Det är ju så att de "rosa molnen" som man glider fram på i början av sitt äktenskap är inte alltid där. Efter ett tag så går äktenskapet in i en annan fas, det blir mer av en vardag.
Det är då det gäller att man inte tar varandra för självklart och att man lyxar till vardagen. Och om man underhåller sitt äktenskap hela tiden med jämna mellanrum så behöver det inte vara megastora grejer som man gör utan det är den där lilla extra tanken eller handlingen som gör att lågan hålls vid liv.
En person sa en gång att: "Om mannen alltid sätter kvinnan i första rummet och gör allt för henne och kvinnan alltid sätter mannen i första rummet och gör allt för honom så har man reducerat problem väldigt mycket".
Ett annat citat som jag har tagit fasta på är från en predikant som sa: "Du ska inte ens ha ordet 'skilsmässa' i din vokabulär för då är det inte en möjlig utväg för dig utan man måste lösa problemen på något annat sätt".
Jag tror att idag ses tyvärr skilsmässa som ett alternativ. Man slutar kämpa och väljer att gå den vägen.
Bön är alltid bra! Speciellt i ett äktenskap och i en familj. Om två personer som är på väg att skiljas börjar be tillsammans så är det något som drar de mot varandra istället för att dras ifrån varandra.
The one´s that pray togheter - Stay togheter!
Sen tror jag också att det är viktigt att våga ta hjälp. Det är inte ett svaghetstecken att be om hjälp utan bevis på ett mod. Det finns personer och organisationer som är duktiga på att hjälpa till, ta den hjälpen!
Och om det har gått så långt att man har barn tillsammans så är det av största vikt att man verkligen gör allt för att hela sitt äktenskap för barnens skull. När det finns barn med i bilden är det alltid de som får lida mest, eftersom de faktiskt är helt oskyldiga.
Nedan finns länkar som kan vara till hjälp:
Levande familjer
Delad Glädje - dubbel glädje (bok)
Var välsignade!
onsdag 29 december 2010
Att ge och inte bara att få!
God fortsättning alla kära vänner!
Hoppas att ni har haft en skön och avkopplande jul. Själv så hade vi en lugn julhelg med min mamma och mina svärföräldrar på besök.
En sak som hör julen till, speciellt om man har barn, är julklapparna under granen. Det var så härligt att se våra barn prata om, tänka på och pirrigt gå runt granen och titta på julklapparna. Jag kommer ihåg hur spännande det var när man var liten med att få julklappar.
I år bestämde jag och Maria att barnen skulle få en liten förståelse för orden "det är saligare att ge än att få".
Vi sa åt de att de skulle få pengar av oss för att köpa julklappar åt oss och åt farmor och mormor och morfar. Det var så roligt att se de när de började planera vad de skulle köpa åt alla. De funderade ärligt och uppriktigt på vad de olika personerna gillar och vad de kunde bli glada över att få.
Sedan bar det av ut i affärerna. Barnen köpte verkligen med hjärtat. Väl hemma började de slå in klapparna med väldig omsorg. De pyntade paketen med snören och med dekorativa stjärnor.
De skrev lapparna själva - de gjorde allt!
Det var verkligen roligt att se barnens glädje när de såg hur glada alla blev för deras julklappar. Och några kommentarer från barnen var också att det var så roligt att få ge och se andras glädje.
Vi alla måste inse hur välsignat det är att ge till andra. Som någon har sagt "delad glädje är dubbel glädje". Att ge sig för andra är en grundpelare i det kristna livet. Hela Bibeln andas givande. Självklart är den största gåvan Jesus Kristus, som kom till oss från sin far.
Avsluta detta år bra - ge av dig själv till någon annan. Det behöver inte vara stort eller dyrt bara från hjärtat.
Glöm aldrig bort att DU är värdefull!
Be blessed
Hoppas att ni har haft en skön och avkopplande jul. Själv så hade vi en lugn julhelg med min mamma och mina svärföräldrar på besök.
En sak som hör julen till, speciellt om man har barn, är julklapparna under granen. Det var så härligt att se våra barn prata om, tänka på och pirrigt gå runt granen och titta på julklapparna. Jag kommer ihåg hur spännande det var när man var liten med att få julklappar.
I år bestämde jag och Maria att barnen skulle få en liten förståelse för orden "det är saligare att ge än att få".
Vi sa åt de att de skulle få pengar av oss för att köpa julklappar åt oss och åt farmor och mormor och morfar. Det var så roligt att se de när de började planera vad de skulle köpa åt alla. De funderade ärligt och uppriktigt på vad de olika personerna gillar och vad de kunde bli glada över att få.
Sedan bar det av ut i affärerna. Barnen köpte verkligen med hjärtat. Väl hemma började de slå in klapparna med väldig omsorg. De pyntade paketen med snören och med dekorativa stjärnor.
De skrev lapparna själva - de gjorde allt!
Det var verkligen roligt att se barnens glädje när de såg hur glada alla blev för deras julklappar. Och några kommentarer från barnen var också att det var så roligt att få ge och se andras glädje.
Vi alla måste inse hur välsignat det är att ge till andra. Som någon har sagt "delad glädje är dubbel glädje". Att ge sig för andra är en grundpelare i det kristna livet. Hela Bibeln andas givande. Självklart är den största gåvan Jesus Kristus, som kom till oss från sin far.
Avsluta detta år bra - ge av dig själv till någon annan. Det behöver inte vara stort eller dyrt bara från hjärtat.
Glöm aldrig bort att DU är värdefull!
Be blessed
lördag 27 november 2010
Kina detta fantastiska land - Del 2
När vi var i Inre Mongoliet så blev vi inlåsta i en lägenhet. Vi skulle egentligen träffa en massa folk på olika ställen, men vår vänner var rädda att polisen skulle få reda på det så vi fick vara i lägenheten i tre dagar och så kom alla de kinesiska ledarna till oss.
Vid 15.00 tiden en av dagarna knackade det på dörren och in kommer en 68 årig äldre man. Han sätter sig bredvid mig i den nedsuttna skinnsoffan som jag tillbringade nästan all vaken tid i när vi var där....

Han hälsar på oss och börjar berätta en historia direkt.
Han berättade att han någon vecka tidigare hade varit inne i en by och predikat evangelium. Han knackad epå hos en familj och fick komma in och prata. Det var en son och en kvinna i huset. Den äldre mannen frågade pojken om var hans pappa var. Då svara pojken: -Pappa är i sovrummet, i sängen. Han är lam. Han har varit lam i 8 år.
Då går den äldre farbrorn in i sovrummet och böjer knä bredvid sängen och börjar be för pappan. Och omedelbart reser sig pappan upp för första gången på 8 år - totalt helade från sin förlamning - Prisat vare Herrens underbara namn!
När den äldre mannen som satt bredvid mig i soffan hade berättat den historien så började han prata om något annat som om inget speciellt hade hänt.
Det var inte så att han på något sätt förminskade sin historia eller det under som Jesus hade gjort utan det var bara så att det var vanligt att det hände!
Som sagt, vi i väst vet var i Bibeln det står om att Gud vill hela alla, men kineserna vet att det funkar. De har inget annat att lita på än Guds ord och därför har de en barnalik tro på Gud och på att det Han säger i Bibeln stämmer och så sätter de sin tro till det, och massor av mäktiga mirakler sker i Kina bland de kristna.
Sedan sa den äldre farbrorn att han hade gått hela vägen för att komma till oss och att han hade startat klockan 05.00 på morgonen.
Men.....undrade jag, du kom ju klockan 15.00??
Ja, sa han, jag har gått i 10 timmar för att jag hörde att ni skulle komma så nu är jag här för att höra er undervisning. Så börja du sa han till mig och tittade mig i ögonen.
Jag tänkte för mig själv, att det är jag som ska lyssna på dig gamle man!! Tänk dig, 68 år och han gick i 10 timmar. I Sverige blir vi pensionärer vid 65!?
Att se den hunger till Guds ord och deras överlåtelse till sitt kristna liv var helt enormt att få uppleva. Det fanns ingen bitterhet, ingen besvikelse och inget gnäll. Bara en enorm tro på Jesus och på Bibeln.
Att höra deras berättelser om hur de blir fängslade och slagna av polisen för sin tro är hjärtskärande. De får utså mycket förföljelse i sin rätta bemärkelse, och ändå vill de inget hellre än att följa Jesus hela vägen. De skulle aldrig lämna sin tro, och det liv de har fått som nyfödda kristna.
Vi har verkligen mycket att lära av dessa trossyskon.
I våra sammanhang pratar vi ibland om alla trosmänniskor som har gått före oss till himlen. Vi nämner ofta namn på kända predikanter som har gjort mycket för Herren hår på jorden. Men jag tror att når trosmänniskorna stiger fram i himlen en gång så kommer det vara många personer som vi aldrig har hört talas om. Män och kvinnor från Kina, Indien, Afrika osv som i hela sina liv levt för Herren och gjort underverk hela sina liv i det fördolda. De kommer aldrig glömmas bort av vår far!
Låt oss aldrig sluta kämpa den goda kampen!
Var välsignade!
Vid 15.00 tiden en av dagarna knackade det på dörren och in kommer en 68 årig äldre man. Han sätter sig bredvid mig i den nedsuttna skinnsoffan som jag tillbringade nästan all vaken tid i när vi var där....

Han hälsar på oss och börjar berätta en historia direkt.
Han berättade att han någon vecka tidigare hade varit inne i en by och predikat evangelium. Han knackad epå hos en familj och fick komma in och prata. Det var en son och en kvinna i huset. Den äldre mannen frågade pojken om var hans pappa var. Då svara pojken: -Pappa är i sovrummet, i sängen. Han är lam. Han har varit lam i 8 år.
Då går den äldre farbrorn in i sovrummet och böjer knä bredvid sängen och börjar be för pappan. Och omedelbart reser sig pappan upp för första gången på 8 år - totalt helade från sin förlamning - Prisat vare Herrens underbara namn!
När den äldre mannen som satt bredvid mig i soffan hade berättat den historien så började han prata om något annat som om inget speciellt hade hänt.
Det var inte så att han på något sätt förminskade sin historia eller det under som Jesus hade gjort utan det var bara så att det var vanligt att det hände!
Som sagt, vi i väst vet var i Bibeln det står om att Gud vill hela alla, men kineserna vet att det funkar. De har inget annat att lita på än Guds ord och därför har de en barnalik tro på Gud och på att det Han säger i Bibeln stämmer och så sätter de sin tro till det, och massor av mäktiga mirakler sker i Kina bland de kristna.
Sedan sa den äldre farbrorn att han hade gått hela vägen för att komma till oss och att han hade startat klockan 05.00 på morgonen.
Men.....undrade jag, du kom ju klockan 15.00??
Ja, sa han, jag har gått i 10 timmar för att jag hörde att ni skulle komma så nu är jag här för att höra er undervisning. Så börja du sa han till mig och tittade mig i ögonen.
Jag tänkte för mig själv, att det är jag som ska lyssna på dig gamle man!! Tänk dig, 68 år och han gick i 10 timmar. I Sverige blir vi pensionärer vid 65!?
Att se den hunger till Guds ord och deras överlåtelse till sitt kristna liv var helt enormt att få uppleva. Det fanns ingen bitterhet, ingen besvikelse och inget gnäll. Bara en enorm tro på Jesus och på Bibeln.
Att höra deras berättelser om hur de blir fängslade och slagna av polisen för sin tro är hjärtskärande. De får utså mycket förföljelse i sin rätta bemärkelse, och ändå vill de inget hellre än att följa Jesus hela vägen. De skulle aldrig lämna sin tro, och det liv de har fått som nyfödda kristna.
Vi har verkligen mycket att lära av dessa trossyskon.
I våra sammanhang pratar vi ibland om alla trosmänniskor som har gått före oss till himlen. Vi nämner ofta namn på kända predikanter som har gjort mycket för Herren hår på jorden. Men jag tror att når trosmänniskorna stiger fram i himlen en gång så kommer det vara många personer som vi aldrig har hört talas om. Män och kvinnor från Kina, Indien, Afrika osv som i hela sina liv levt för Herren och gjort underverk hela sina liv i det fördolda. De kommer aldrig glömmas bort av vår far!
Låt oss aldrig sluta kämpa den goda kampen!
Var välsignade!
lördag 20 november 2010
Kina detta fantastiska land
Kära vänner!
I några blogg inlägg ska jag skriva lite om några resor som jag har gjort i Kina. Jag har alltid älskat Kina. Landet, maten, kulturen och språket. Jag har under flera år pluggat kinesiska på kvällskurser. Det har jag haft en del nytta av när jag har varit där.
Det är ju inte så att jag kan ha en djupare teologisk diskussion precis, men jag kan beställa lite mat, åka buss och fråga lite olika saker. Kineser blir ofta väldigt glada när en västerlänning kan prata lite kinesiska.
Min första resa gjorde jag när jag jobbade med en kanadensisk organisation som heter World Serve. Det var helt fantastiskt, jag kommer ihåg när jag satt på planet och insåg att jag faktiskt var på väg till Kina - då kom tårarna. En dröm som Herren lät gå i uppfyllelse.
Den resan var kantad med en del olika utmaningar. Min första utmaning kom redan på flygplatsen så mitt baggage inte kom fram. Vi skulle åka samma dag till Inre Mongoliet med nattåg. Det gjorde att jag var tvungen att gå och köpa lite kläder och det var inte lät ska jag säga. Skjortorna som jag hittade satt som ett smäck!! Och kalsongerna var i något slags
silkesmaterial....ljusblåa mintgröna och en blek gul färg....och inte direkt sköna....
Som tur var så skulle vi komma tillbaka till Beijing efter ca en vecka och då hade min väska kommit till hotellet.
Att åka nattåget var också en upplevelse. Små vagnar men ändå ganska sköna sängar. Alla tittade på en som om man var en utomjording. Så fort vi pratade engelska så var det en hop av människor som ställde sig runt om oss för att lyssna. De var så nyfikna.
Jag kom ihåg att jag lägg i min sovslaf och förberedde min predikan. Vad ska man predika om i Kina.
Mitt första förslag var tro, men tro är det enda dessa kineser lever av annars skulle de inte klara av sin vardag i kommunist-Kina.
Mitt andra förslag var att predika om helande, men det är ju vardagsmat för många av våra trossyskon i Kina. Inte för att de tar lätt på det men eftersom det står i Bibeln så gör de så och det fungerar. Vi vet var det står i Bibeln - de vet att det fungerar! En liten skillnad....
Men det blev en blandning av lite olika saker i mina predikningar i Inre Mongoliet.
När vi kom fram så fick jag en biljett av vår tolk som visade att vi hade betalat tåget, den skulle de riva vid utgången på stationen. Sen sa tolken att jag inte fick prata med någon för det skulle göra att vi kanske fick för mycket uppmärksamhet och det ville vi inte ha. Det var så mycket folk på stationen att man nästan inte behövde gå själv utan man fördes bara fram av folkmassan.
Framför mig såg jag tanten som skulle ta biljetten, en riktig "surkart". Hon såg så arg och barsk ut.
Och när jag skulle förbereda mig och ta fram biljetten så hittade jag den inte...
Jag letade FEBRILT i alla fickorna men hittade inte biljetten. Jag blev alldeles kallsvettig och tänkte hur ska jag förklara att jag inte har någon biljett och speciellt om jag inte ska prata med någon för att inte få uppmärksamhet!? Och tolken och chefen hade hamnat ganska långt framför mig så jag kunde inte prata med de heller - jag var själv. Och jag ville inte ställa till med mer problem eftersom jag hade redan försenat resan pga mitt baggageproblem dagen innan.
Och folkmassan pressade på så fort...
Jag bad till Gud: "Gud, om du aldrig har gjort ett mirakel så ber jag att du gör ett nu och göra det snabbt för jag behöver det!"
NÄr det sen blev min tur så visste jag verkligen inte vad jag skulle göra. Så när jag stod framför tanten så vänder jag mig emot henne och helt oförberett(från min sida) säger jag: Ni hao, Wo shi Ruidian ren = Hej jag är svenk.
Och tanten som hela tiden hade varit så sur, arg och barsk började skratta massor så hon glömde helt enkelt att fråga efter min biljett och lät mig bara passera.
Där stod jag utanför perrongen och sa för mig själv "TACK GUD FÖR ATT DU ALLTID HÖRA MIG NÄR JAG BER"
Det var ett kvalitativt mirakel.
Efter det skulle vi åka och träffa olika människor och det ska jag berätta mer om i nästa blogg inlägg.
I några blogg inlägg ska jag skriva lite om några resor som jag har gjort i Kina. Jag har alltid älskat Kina. Landet, maten, kulturen och språket. Jag har under flera år pluggat kinesiska på kvällskurser. Det har jag haft en del nytta av när jag har varit där.
Det är ju inte så att jag kan ha en djupare teologisk diskussion precis, men jag kan beställa lite mat, åka buss och fråga lite olika saker. Kineser blir ofta väldigt glada när en västerlänning kan prata lite kinesiska.
Min första resa gjorde jag när jag jobbade med en kanadensisk organisation som heter World Serve. Det var helt fantastiskt, jag kommer ihåg när jag satt på planet och insåg att jag faktiskt var på väg till Kina - då kom tårarna. En dröm som Herren lät gå i uppfyllelse.
Den resan var kantad med en del olika utmaningar. Min första utmaning kom redan på flygplatsen så mitt baggage inte kom fram. Vi skulle åka samma dag till Inre Mongoliet med nattåg. Det gjorde att jag var tvungen att gå och köpa lite kläder och det var inte lät ska jag säga. Skjortorna som jag hittade satt som ett smäck!! Och kalsongerna var i något slags
silkesmaterial....ljusblåa mintgröna och en blek gul färg....och inte direkt sköna....Som tur var så skulle vi komma tillbaka till Beijing efter ca en vecka och då hade min väska kommit till hotellet.
Att åka nattåget var också en upplevelse. Små vagnar men ändå ganska sköna sängar. Alla tittade på en som om man var en utomjording. Så fort vi pratade engelska så var det en hop av människor som ställde sig runt om oss för att lyssna. De var så nyfikna.
Jag kom ihåg att jag lägg i min sovslaf och förberedde min predikan. Vad ska man predika om i Kina.
Mitt första förslag var tro, men tro är det enda dessa kineser lever av annars skulle de inte klara av sin vardag i kommunist-Kina.
Mitt andra förslag var att predika om helande, men det är ju vardagsmat för många av våra trossyskon i Kina. Inte för att de tar lätt på det men eftersom det står i Bibeln så gör de så och det fungerar. Vi vet var det står i Bibeln - de vet att det fungerar! En liten skillnad....
Men det blev en blandning av lite olika saker i mina predikningar i Inre Mongoliet.
När vi kom fram så fick jag en biljett av vår tolk som visade att vi hade betalat tåget, den skulle de riva vid utgången på stationen. Sen sa tolken att jag inte fick prata med någon för det skulle göra att vi kanske fick för mycket uppmärksamhet och det ville vi inte ha. Det var så mycket folk på stationen att man nästan inte behövde gå själv utan man fördes bara fram av folkmassan.
Framför mig såg jag tanten som skulle ta biljetten, en riktig "surkart". Hon såg så arg och barsk ut.
Och när jag skulle förbereda mig och ta fram biljetten så hittade jag den inte...
Jag letade FEBRILT i alla fickorna men hittade inte biljetten. Jag blev alldeles kallsvettig och tänkte hur ska jag förklara att jag inte har någon biljett och speciellt om jag inte ska prata med någon för att inte få uppmärksamhet!? Och tolken och chefen hade hamnat ganska långt framför mig så jag kunde inte prata med de heller - jag var själv. Och jag ville inte ställa till med mer problem eftersom jag hade redan försenat resan pga mitt baggageproblem dagen innan.
Och folkmassan pressade på så fort...
Jag bad till Gud: "Gud, om du aldrig har gjort ett mirakel så ber jag att du gör ett nu och göra det snabbt för jag behöver det!"
NÄr det sen blev min tur så visste jag verkligen inte vad jag skulle göra. Så när jag stod framför tanten så vänder jag mig emot henne och helt oförberett(från min sida) säger jag: Ni hao, Wo shi Ruidian ren = Hej jag är svenk.
Och tanten som hela tiden hade varit så sur, arg och barsk började skratta massor så hon glömde helt enkelt att fråga efter min biljett och lät mig bara passera.
Där stod jag utanför perrongen och sa för mig själv "TACK GUD FÖR ATT DU ALLTID HÖRA MIG NÄR JAG BER"
Det var ett kvalitativt mirakel.
Efter det skulle vi åka och träffa olika människor och det ska jag berätta mer om i nästa blogg inlägg.
lördag 13 november 2010
De kristna i Irak
Vi måste ställa upp!
Vi måste göra vår röst hörd för våra syskon i Irak. De slaktas bara för att de är kristna. Nu har tom svensk media börjat nämna det vid sina rätta ord - mord, slakt osv. Det är alltid fruktansvärt när människor tror att de kan få bestämma över andra människor om de ska få leva eller dö bara för att de "inte passar in" i deras samhälle.
Här om dagen så citerade en reporter någon från Al-Qaida som sa att alla kristna som befinner sig i Irak är lovliga byten att mörda.
Många tidningar och kyrkor gör nu namninsamlingar för att påverka våra politiker att se till så att Sverige inte skickar hem människor till Irak.
Låt oss alla skriva på och på det sättet göra något för dessa syskon. Nedan hittar du ett par länkar:
Dagen - namnunderskrift
Världen Idag - namnunderskrift
Var välsignade!
Vi måste göra vår röst hörd för våra syskon i Irak. De slaktas bara för att de är kristna. Nu har tom svensk media börjat nämna det vid sina rätta ord - mord, slakt osv. Det är alltid fruktansvärt när människor tror att de kan få bestämma över andra människor om de ska få leva eller dö bara för att de "inte passar in" i deras samhälle.
Här om dagen så citerade en reporter någon från Al-Qaida som sa att alla kristna som befinner sig i Irak är lovliga byten att mörda.
Många tidningar och kyrkor gör nu namninsamlingar för att påverka våra politiker att se till så att Sverige inte skickar hem människor till Irak.
Låt oss alla skriva på och på det sättet göra något för dessa syskon. Nedan hittar du ett par länkar:
Dagen - namnunderskrift
Världen Idag - namnunderskrift
Var välsignade!
onsdag 3 november 2010
Testblogg
Hej!
Testar att blogga från mobilen! Jag var på utbildning igår om vad som kommer att ske inom den mobila världen. Vi pratade om att vi gör mer och mer genom mobilen, vi lever mer och mer genom mobilen. Mycket av detta tog förståss fart med att iPhonen kom.
Mycket är ju bra men jag kan tycka att det finns
risker med allt "social networking" som sker nu. Vi får aldrig tappa bort den vanliga kontakten med människor.
Men det är ju roligt också att kunna göra så mycket med mobilen och datorn och ta världen närmare hem.
Så glöm aldrig dina medmänniskor runt omkring dig. Idag kan det vara någon som behöver en klapp på axeln och det går inte att göra genom facebook.
Vi hörs senare!
Testar att blogga från mobilen! Jag var på utbildning igår om vad som kommer att ske inom den mobila världen. Vi pratade om att vi gör mer och mer genom mobilen, vi lever mer och mer genom mobilen. Mycket av detta tog förståss fart med att iPhonen kom.
Mycket är ju bra men jag kan tycka att det finns
risker med allt "social networking" som sker nu. Vi får aldrig tappa bort den vanliga kontakten med människor.
Men det är ju roligt också att kunna göra så mycket med mobilen och datorn och ta världen närmare hem.
Så glöm aldrig dina medmänniskor runt omkring dig. Idag kan det vara någon som behöver en klapp på axeln och det går inte att göra genom facebook.
Vi hörs senare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)