söndag 23 januari 2011

27 januari - Minnesdag över förintelsen

Sedan 1999 har den 27 januari varit en dag då vi officiellt hedrar de människor som slaktades i förintelsen under 2:a världskriget.

Idag i kyrkan hade vi förmånen att få lyssna till en av de som överlevde Hitlers gaskammare, Jakob Ringart. Du kan höra hans tal här.

Han var 14 år när han blev placerad i ghettot i sin stad i Polen. Han berättar om vad han fick vara med om och vad han var tvungen att bevittna som litet barn. Att höra dessa överlevandes berättelser är verkligen hjärtskärande.

Detta hände för 70 år sedan i en civiliserad värld. Hur kan något sådant ske?

Ja propagandan och lögnerna spreds på ett effektivt sätt. Man lärde barnen från tidig ålder att allt var judarnas fel. Judarna liknades vid djur, kryp och ohyra.

Kan du föreställa dig att du blir spottade på, hatad och förföljd bara för att du föddes till ett visst släkte. Det är fruktansvärt!

Minnesdagen ska också hjälpa oss att fatta mod att se till att det aldrig händer igen. Och inte kan väl något liknande hända i vårt upplysta och civiliserade samhälle, eller? Det var ju det som hände i Tyskland, det kan hända igen om vi inte vågar ställa oss upp på barrikaderna och ta strid mot detta.

Idag hör man judar säga att de känner sig otrygga och upplever samma hat som under 2:a världskriget - och de bor i Sverige!? De blir hånade, folk skriker glåpord efter de och de vågar inte visa eller säga att de är judar.

Vi måste stå upp för alla människors lika värde, det är en grundläggande rättighet för alla människor. Man kan inte klassa ut en människa för att han eller hon är född i ett visst land eller till ett visst folkslag.

Hur ska vi då kunna hjälpa till. Jag tror att en viktig sak är kunskap. Låt oss själva skaffa kunskap om vad som faktiskt hände, förstå på vilket sätt detta hat kunde spira och hur dessa judar upplevde detta.

Kunskap hjälper oss att förstå och ger oss möjligheten att ta ställning.

Ta ställning mot antisemitism och antisionism.


måndag 17 januari 2011

13 år snart 14...

Under julhelgen så kopierade jag över vårat bröllop från VHS till DVD. Ja det är väl "gammalt" med VHS men det var det som gällde på den tiden....hihi.

I sommar är det 14 år sedan jag och Maria gifte oss. Det är fantastiskt roligt att vara gift. Det är en gåva att ha en person vid sin sida att dela glädje och sorg med, att uppleva saker tillsammans med.

Det var väldigt roligt att se alla tal och spex som våra vänner gjorde för oss. All den tid och kärlek de la ned för att göra vår dag så speciell.

Det här med äktenskap är något som förstås är instiftat av Gud i första hand och då även en sak som det är mycket strid omkring. Det är väldigt många äktenskap som splittras i dagens samhälle. Dessvärre är det många kristna familjer som går samma väg. Är det så det ska vara eller finns det möjlighet att rädda äktenskap som är på väg att brista.

Jag tror till 100% att det går att rädda äktenskap som är på väg att brista!

Äktenskapet är ett beslut. Man kan inte bygga sitt äktenskap på känslor för då är det mycket svårare att hålla ihop eftersom ens känslor alltid kan spela en ett spratt. Det är ju så att de "rosa molnen" som man glider fram på i början av sitt äktenskap är inte alltid där. Efter ett tag så går äktenskapet in i en annan fas, det blir mer av en vardag.

Det är då det gäller att man inte tar varandra för självklart och att man lyxar till vardagen. Och om man underhåller sitt äktenskap hela tiden med jämna mellanrum så behöver det inte vara megastora grejer som man gör utan det är den där lilla extra tanken eller handlingen som gör att lågan hålls vid liv.

En person sa en gång att: "Om mannen alltid sätter kvinnan i första rummet och gör allt för henne och kvinnan alltid sätter mannen i första rummet och gör allt för honom så har man reducerat problem väldigt mycket".

Ett annat citat som jag har tagit fasta på är från en predikant som sa: "Du ska inte ens ha ordet 'skilsmässa' i din vokabulär för då är det inte en möjlig utväg för dig utan man måste lösa problemen på något annat sätt".

Jag tror att idag ses tyvärr skilsmässa som ett alternativ. Man slutar kämpa och väljer att gå den vägen.

Bön är alltid bra! Speciellt i ett äktenskap och i en familj. Om två personer som är på väg att skiljas börjar be tillsammans så är det något som drar de mot varandra istället för att dras ifrån varandra.

The one´s that pray togheter - Stay togheter!

Sen tror jag också att det är viktigt att våga ta hjälp. Det är inte ett svaghetstecken att be om hjälp utan bevis på ett mod. Det finns personer och organisationer som är duktiga på att hjälpa till, ta den hjälpen!

Och om det har gått så långt att man har barn tillsammans så är det av största vikt att man verkligen gör allt för att hela sitt äktenskap för barnens skull. När det finns barn med i bilden är det alltid de som får lida mest, eftersom de faktiskt är helt oskyldiga.

Nedan finns länkar som kan vara till hjälp:

Levande familjer
Delad Glädje - dubbel glädje (bok)


Var välsignade!