Röra, tafsa och våldta?

För ett tag sedan gick debatten het om att män tafsar på kvinnor på olika offentliga platser och tillställningar. Tjejer och kvinnor känner sig inte trygga att gå på konserter, restauranger och liknande.

Nu läste jag i GP om Isabelle som blev våldtagen på en båt när hon var där med sina kompisar. Jag blir alldeles stum när jag läste artikeln om detta vidriga övergrepp. Och sen när man får läsa Isabelle's egen berättelse så brister det totalt. Läs hennes text här på nyheter 24.

Jag har verkligen SÅ svårt att förstå hur det kan bli så här!? Hur kan någon man, ungdom, pojkspoling göra något dylikt?
Vad får dig att tro att du har någon som helst rätt att röra, tafsa eller våldta en annan person.

Det är liksom sunt bondförnuft att man inte rör eller tar något som tillhör någon annan!!

Sen till efterspelet av denna redan fruktansvärda händelse i Isabelles liv, rättsprocessen. Att först bara kunna komma tillbaka efter att ha varit med om en sådan sak måste vara en uppförsbacke som jag inte skulle vilja ställas inför. Att då få ett sånt massivt motstånd från samhället skulle nog få vilken stark människa som helst att baxna.

Jag kan förstå att det finns gånger då det är "svårare" att bevisa vad som har hänt MEN i de fallen där det är uppenbart och det finns mycket bevisning måste samhället ställa sig på rätt sida - i det här fallet Isabellas sida.

Isabella skriver i sin artikel att våldtäktsmannen går fri men om man inte betalar tv-lincensen så blir det ett väldigt liv...
Det måste ju finns någon i riksdagens och regeringens korridorer som kan ta tag i den här frågan. Släpp det som inte är viktigt och koncentrera er på att lösa dessa problem. Allt går inte att lösa men mycket går om bara någon har ryggrad nog att jobba med det.

En annan sak jag funderar över är vart detta beteende kommer ifrån eller föds. Hur kan man se på en annan människa och hennes kropp som något som jag kan våldföra mig på på de mest vulgära och vidriga sätt?
Kan det vara så att porren, som idag är så lätt att få tag på, är en stor bidragande orsak. För porren har ingenting med kärlek att göra. Porr = begär, jag vill ha medan sann kärlek = ge, utgivande, jag vill ge det finaste jag har till en annan människa.

Kanske vi ska titta på porrens och lössläpthetens verkningar. Vi kanske måste lära ut dessa normala normer igen till eleverna i skolan istället för att tjafsa om normkritik och normkreativitet ända ner på dagisnivå.

Sverige behöver verkligen inte mer lössläpthet idag utan mer av grundläggande normer som visar på vad som är rätt och fel och som sätter gränser. Och om man går över de gränserna skall det straffa sig! 

Jag önskade att jag kunde få titta in i Isabellas ögon och säga till henne från hela mitt hjärta (som gråter över det som har hänt henne): Alla män är inte som han, det finns män som aldrig skulle göra något så hemskt. Och jag ska göra allt som står i min makt att påverka samhället att ställa sig på rätt sida - din sida Isabelle.

Guds ord räcker!

Ja det är titeln på Anders Gerdmars nyutkomna bok. Boken finns att köpa på Ventura.

Boken som har skapat spaltmeter och åter spaltmeter av kommentarer i bloggar, twitter och olika artiklar i diverse medier. Det är en bok som engagerar.

Varför denna "uppståndelse"? Är den så kontroversiell?

Anders skriver om ett ämne som inom stora delar av frikyrkosverige är ett mycket högaktuellt ämne. Skillnaderna och likheterna mellan evangelisk kristendom och Romersk-katolsk lära.

I mitt eget sammanhang började detta ämne bli en diskussionsfråga för många år sedan. Då påbörjades en resa som för några år sedan slutade i en upprivande konvertering. Och det har inte lagt sig än.

När jag genom åren har ställt min frågor om romersk-katolsk lära (ibland kritiska) har jag ofta fått höra att jag måste älska alla även katoliker som är våra syskon i Herren och inte vara så "anti-katolsk". Just detta står mig upp i halsen. Jag och många med mig har aldrig haft problem med att älska våra syskon i Herren vilket även innefattar de inom katolska kyrkan som bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare. Men man måste kunna skilja på sak och person. Jag kanske inte tycker om det en person gör eller står för.

Tonen har ganska ofta i dessa diskussioner varit hög och ibland otrevlig men INTE i boken. Anders Gerdmar hanterar denna fråga på ett föredömlig sätt i boken. Han är ärlig i början av boken om vilket håll han själv kommer ifrån när han tittar på dessa frågor. Han är ödmjuk och saklig i sin ton utan att för den skull kompromissa på sin tro.

För oss som inte är teologer och djupt insatta i alla dessa frågor så kan jag varmt rekommendera denna bok. Den tar upp vilka saker som förenar oss men också vilka olikheter som finns.

Anders Gerdmar visar tydligt var gränserna går och vad som bibliskt och inte bibliskt. För min egen del skulle jag vilja höra dessa tydliga gränsdragningar även från fler evangeliska pastorer i landet. I stället för att "behaga alla" och att försöka vara "så breda som möjligt". Risken då är att mycket av ens budskap blir urvattnat.

Blessings,

Emanuel

Nu var det ett tag sedan jag var här och skrev....

Men jag skulle vilja lägga ut en liten kort text som jag skrev som ett inlägg på Facebook ang. debatten om att kvinnor har blivit ofredade och antastade i Sverige.

Ang. debatten om män som ofredar kvinnor!
Vad är det för fel?
Tafsa på en annan människa?
Ofreda, och verbalt kränka en annan människa?

Visst, det kan finnas olika saker som hjälper till att föda detta beteende men i grund och botten är problemet att dagens män inte kan bete sig som riktiga män!
En riktig man vet vad som är hans egendom och vad som är någon annans egendom.
En riktig man sjunker inte så lågt att man utsätter andra människor (varken kvinnor eller män) för kränkande ord eller handlingar.
En riktig man är en gentleman!
Men...hon var klädd...
Men...jag fick bara en tanke...
MEN kära nån! Titta rakt fram och koncentrera dig på vad du håller på med. Det är ju ingen som kommer och ger dig en örfil på gatan bara för att du går i kläder som inte passar den personens smak, eller?
Bara för att du får en tanke så behöver du inte fullborda den tanken. Vad du gör med din tanke är DITT ansvar som man!
(Du kan inte bestämma att kråkorna ska flyga runt ditt huvud men du kan bestämma att de inte får bygga bo på ditt huvud)
Så till alla män där ute: Se till att bete er som män!
Låt oss visa att vi kan använda vår kraft till bra saker som gagnar samhället istället för att göra det till en otrygg plats för människor.
Låt oss visa respekt och uppskattning för kvinnor (och även män) runtomkring oss.
Om män kunde bete sig som riktiga män skulle vi inte behöva radikal feminism.
Om män kunde bete sig som riktiga män skulle vi ha ett bättre samhälle.

Rättigheter och skyldigheter

Idag kan man läsa en otroligt bra ledare på DN.se. Om rättigheter som vi människor har eller tror att vi har.

Skribenten tar upp ett ämne som säkert trampar på en del ömma tår i dagens samhälle. För det finns idag en inställning, absolut inte hos alla men hos vissa, att det är en rättighet att få barn. Men så är inte fallet.

Det tänkesättet som skribenten vänder sig emot är något som jag idag försöker lära mina barn som är 9 resp. 11 år, att man kan inte äta kaka och samtidigt ha den kvar. Ens val får konsekvenser. Om mina barn vill titta på film och det då kommer en kompis som vill leka så får de göra ett val. De kan gå ut och leka men då kommer det troligen bli för sent att titta på filmen och de kan inte göra det när de kommer in utan får göra det en annan dag. De är så införstådda med det och säger -Ja, ja innan de slänger igen dörren.
När de sen kommer in vill de ändå titta på filmen....men jag vill ju jag tänkte inte på att...osv...

Om nu en person av ngn orsak väljer att inte skaffa barn för man vill göra karriär eller av andra orsaker så är det självklart den personens eget val. Men det för med sig konsekvenser. Eller om en person väljer en partner av samma kön så är det fysiskt omöjligt att få barn och då får det konsekvenser.

Ibland känns det som om vi alltid ska dalta med människor. Vi måste vara alla till lags hela tiden och därför ska vi släppa på alla normer och värderingar som vårt samhälle är uppbyggt på. Visst kan man titta på och utvärdera saker och ting och se om man kan göra saker bättre men inte bara för att tillfredsställa våra stora egon.

Sen finns det par som inte kan få barn av medicinska skäl och där tycker jag verkligen att sjukvården ska hjälpa till om det går, för som skribenten skriver i ledaren. Barn är det största som kan hända en familj!

Livet som tonårsförälder!

Nu ska vi in på ett spännande ämne - tonårstiden! Och då menar jag både för tonåringen och för medföljande föräldrar....

Min son är 11 år och ska snart vandra in i denna värld och jag med honom.
Vad kommer att hända? Är det farligt? Är det omöjliga uppgifter som kommer möta oss?

Det är en speciell tid att vara tonåring, mycket som händer som man inte alltid kan förklara och jag som förälder vill kunna vara ett så bra stöd som möjligt för mina barn.

Igår läste jag ett inlägg på Facebook som verkligen fick min uppmärksamhet. Personen skrev följande:

"Skulle vilja tipsa er alla tonårs föräldrar att följa era barns instagram!
Och då följa ALLA deras konton, inte bara den dom uppger att dom har! Vet att ni tror att era barn är änglarmen oh no!!!
Framförallt ni som har barn i 17-års åldern..blink blink...

Tragiskt när man läser era stolta FB statusar om vad ni tror att era barn gör och sen tittar på deras instagram bilder...
Det är jättesvårt att vara tonårsförälder idag, men våra barn behöver vår hjälp och en fast hand.
Är det uppskattat, nej!
Men har man inte blivit hatad av sin tonåring nån gång så är man antagligen för slapp :)
Våra barn är det finaste vi har, den största gåva vi fått, men sann kärlek är inte att vara som en struts och tro på allt dom säger. Sann kärlek är att beskydda dom, guida dom och älska dom trots allt."


Ja vad säger man, hur gör man?

Jag har hört en del föräldrar säga att jag och min tonåring är "bästisar" och visst ska vi vara deras bästa vän så att de alltid känner att de kan anförtro sig till oss men det får inte betyda att vi släpper föräldrarollen.
Vi är först och främst mamma och pappa och inte kompis!

Kan ett försvar mot texten ovan vara att om man skulle "övervaka" sina tonåringar på det sättet så tränger man sig på deras integritet?

NEJ! Jag skulle nog säga att det är mer en ursäkt för att man inte vill eller orkar bry sig. Det är för att skydda barnen från riktiga snedsteg som man har koll på vad de skriver, vem de chattar med och vilka bilder de sprider över hela världen.

Det gäller att bygga upp ett förtroende mellan barn och vuxna och det tror jag att vi som vuxna gör när våra barn är små - innan de kommer upp i tonåren. För om vi kommer då och försöker skapa ett förtroende så tror jag att vi börjar alldeles för sent.

Inte helt lätta frågor. Dessutom är alla våra härliga juveler olika. De reagerar olika. Men en sak har de gemensamt, de vill ha oss föräldrar där som föräldrar!

Vad har du för erfarenheter? Vad tycker du, ska man släppa alla tyglar och låta barnen klara sig själva eller ska man vara "hård men rättvis"?

 

 

Om man säger att en sak är fel har man fobi då?

Just nu raser en debatt i pressen om islamofobi. Idag var organisationen SEA i skottgluggen i ett radioprogram i SR´s "Människor och tro". Lyssna gärna på det här.

Det här med exempelvis islamofobi är ganska intressant. Jag tror visst att det finns människor som är rädda för islam och muslimer utifrån en okunskap vilket i sin tur kan leda till generaliseringar och helt felaktiga uttalanden. Men detta ska inte sammanblandas med att föra en konstruktiv dialog där de olika "lägren" har olika åsikter.

Jag är själv kristen och har både som privatperson och som "grupp" blivit hånad, bespottad, feltolkad och beskylld för det mest anmärkningsvärda saker. Mig veterligen har aldrig de som gjort detta blivit anklagade för att lida av ´kristofobi´. Utan vi som kristna skall helt enkelt ta detta eftersom alla har rätt att säga sin mening och om jag har valt att tro på Bibeln och dess innehåll så får jag vara beredd på att bli ifrågasatt.

Men när någon för på tal att det förekommer saker som verkar annorlunda eller konstiga eller till och med mycket anmärkningsvärda inom exempelvis islam - då lider den personen av islamofobi!?

Om någon säger till mig att det har förekommit en massa dödande i kristendomens namn och kristna har betett sig dåligt så kan ju inte jag blunda för det och kalla den personen för kristofob. Det betyder ju inte heller att den personen vill kasta ut eller förkasta alla kristna pga detta, eller hur.

Och om någon nu säger att det har förekommit och till och med förekommer ex kvinnoförtyck inom islam eller att muslimer förföjer kristna så betyder ju inte det att man fördömer alla muslimer. Alla vet ju att det inte är alla som utför felaktiga handlingar utan det är vissa grupper som blir extrema inom sin tro.

Men det borde ju leda till att vi kan börja granska den trosåskådning som dessa grupper säger sig tillhöra och se om det är så att det finns grogrund till ett sådant beteende.

Man måste i detta kunna skilja på sak och person. Om jag säger att jag inte tycker om islam så betyder inte det per automatik att jag säger att jag hatar muslimer. Om jag kritiserar ett visst handlande av en person så betyder inte det heller per automatik att jag hatar den personen utan jag ogillar just det beteendet. Detta är väldigt stor skillnad!!

Nedan finner du några länkar till olika artiklar som har skrivits den senaste tiden i ämnet.

Dagen

Världen idag

Blessings!



  

En arbetskväll för äktenskapet

Här om kvällen var jag och min fru Maria på en träff i Uppsala med andra personer som har engagerat sig i Levande Familjers arbete. Vi var ca 10 personer.

Det var verkligen så roligt att träffa andra som delar samma önskan om att få jobba för att stärka äktenskap i vårt land och tillsammans jobba för att få se en förändring i skilsmässostatistiken i vårt land.

Vi hade ett utbildningspass med Margaretha Nätterdal och sedan satt vi och diskuterade hur vi ska kunna komma igång med verksamheten i Uppsala. Det är mycket praktiskt som måste fungera runt ett sånt här arbete.

Och det är angeläget att vi kommer igång för det finns så många som vill ha hjälp i sina relationer. Och det bästa av allt - det finns hjälp att få!

Jag tänkte på det under kvällen vilken förmån det är att ha Gud med på sitt lag och speciellt när man jobbar med sådana här frågor där det ofta kan behövas övernaturliga mirakler för att få två personer som är på väg ifrån varandra att hitta tillbaka.

Jag hade förmånen att få vara med Lasse & Marie på bröllopsmässan i Stockholm för några helger sen. Där stannade många vid vår monter och det var så inspirerande att få prata med de som skulle till att gifta sig. En del sa att det var lite konstigt att vi stod där eftersom vi jobbade med samtal och som då oftast förknippas med problemlösningar i äktenskapet och det var inget som de paren tänkte på innan de gift sig, vilket är självklart. Men det var så roligt att få uppmuntra de att tänka sitt äktenskap som livslångt och visa på fördelarna om att vårda sitt äktenskap under vägen.

För jag tror att det är en av orsakerna till att så många säger att de "växer ifrån varandra". Under livet växer vi alla som människor och är man gift kan man faktiskt se till att man växer samman med sin partner och det med små medel.

Det gäller att ta vara på sin partner och "föda" kärleken. Detta kan ta emot i vårt ego, men det är värt priset. För priset för det motsatta, att skilja sig, är väldigt högt och kostsamt för många, speciellt om man har barn.

Än en gång vill jag säga till dig som har slitningar i relationen eller känner några som har det, kontakta levande familjer och prata med någon. Du når Levande Familjer här.

Kommentera gärna och/ eller berätta om något positivt i er relation.