Rättigheter och skyldigheter

Idag kan man läsa en otroligt bra ledare på DN.se. Om rättigheter som vi människor har eller tror att vi har.

Skribenten tar upp ett ämne som säkert trampar på en del ömma tår i dagens samhälle. För det finns idag en inställning, absolut inte hos alla men hos vissa, att det är en rättighet att få barn. Men så är inte fallet.

Det tänkesättet som skribenten vänder sig emot är något som jag idag försöker lära mina barn som är 9 resp. 11 år, att man kan inte äta kaka och samtidigt ha den kvar. Ens val får konsekvenser. Om mina barn vill titta på film och det då kommer en kompis som vill leka så får de göra ett val. De kan gå ut och leka men då kommer det troligen bli för sent att titta på filmen och de kan inte göra det när de kommer in utan får göra det en annan dag. De är så införstådda med det och säger -Ja, ja innan de slänger igen dörren.
När de sen kommer in vill de ändå titta på filmen....men jag vill ju jag tänkte inte på att...osv...

Om nu en person av ngn orsak väljer att inte skaffa barn för man vill göra karriär eller av andra orsaker så är det självklart den personens eget val. Men det för med sig konsekvenser. Eller om en person väljer en partner av samma kön så är det fysiskt omöjligt att få barn och då får det konsekvenser.

Ibland känns det som om vi alltid ska dalta med människor. Vi måste vara alla till lags hela tiden och därför ska vi släppa på alla normer och värderingar som vårt samhälle är uppbyggt på. Visst kan man titta på och utvärdera saker och ting och se om man kan göra saker bättre men inte bara för att tillfredsställa våra stora egon.

Sen finns det par som inte kan få barn av medicinska skäl och där tycker jag verkligen att sjukvården ska hjälpa till om det går, för som skribenten skriver i ledaren. Barn är det största som kan hända en familj!

Livet som tonårsförälder!

Nu ska vi in på ett spännande ämne - tonårstiden! Och då menar jag både för tonåringen och för medföljande föräldrar....

Min son är 11 år och ska snart vandra in i denna värld och jag med honom.
Vad kommer att hända? Är det farligt? Är det omöjliga uppgifter som kommer möta oss?

Det är en speciell tid att vara tonåring, mycket som händer som man inte alltid kan förklara och jag som förälder vill kunna vara ett så bra stöd som möjligt för mina barn.

Igår läste jag ett inlägg på Facebook som verkligen fick min uppmärksamhet. Personen skrev följande:

"Skulle vilja tipsa er alla tonårs föräldrar att följa era barns instagram!
Och då följa ALLA deras konton, inte bara den dom uppger att dom har! Vet att ni tror att era barn är änglarmen oh no!!!
Framförallt ni som har barn i 17-års åldern..blink blink...

Tragiskt när man läser era stolta FB statusar om vad ni tror att era barn gör och sen tittar på deras instagram bilder...
Det är jättesvårt att vara tonårsförälder idag, men våra barn behöver vår hjälp och en fast hand.
Är det uppskattat, nej!
Men har man inte blivit hatad av sin tonåring nån gång så är man antagligen för slapp :)
Våra barn är det finaste vi har, den största gåva vi fått, men sann kärlek är inte att vara som en struts och tro på allt dom säger. Sann kärlek är att beskydda dom, guida dom och älska dom trots allt."


Ja vad säger man, hur gör man?

Jag har hört en del föräldrar säga att jag och min tonåring är "bästisar" och visst ska vi vara deras bästa vän så att de alltid känner att de kan anförtro sig till oss men det får inte betyda att vi släpper föräldrarollen.
Vi är först och främst mamma och pappa och inte kompis!

Kan ett försvar mot texten ovan vara att om man skulle "övervaka" sina tonåringar på det sättet så tränger man sig på deras integritet?

NEJ! Jag skulle nog säga att det är mer en ursäkt för att man inte vill eller orkar bry sig. Det är för att skydda barnen från riktiga snedsteg som man har koll på vad de skriver, vem de chattar med och vilka bilder de sprider över hela världen.

Det gäller att bygga upp ett förtroende mellan barn och vuxna och det tror jag att vi som vuxna gör när våra barn är små - innan de kommer upp i tonåren. För om vi kommer då och försöker skapa ett förtroende så tror jag att vi börjar alldeles för sent.

Inte helt lätta frågor. Dessutom är alla våra härliga juveler olika. De reagerar olika. Men en sak har de gemensamt, de vill ha oss föräldrar där som föräldrar!

Vad har du för erfarenheter? Vad tycker du, ska man släppa alla tyglar och låta barnen klara sig själva eller ska man vara "hård men rättvis"?